Personliga person

Återblickande är dagsläget. Återigen återblickande på medverkan eller passivitet. Medelpunkten i mitt liv? Jag minglar med mej själv på festen utan slut. Bokslutet är långt borta.

Jag har lärt mej att hjärnan inte har två ord för psykisk och fysisk smärta! Ett ord som definierar båda impulserna eller kanske samma impulser från två givna sändare till en mottagare. Samma smärta oavsett orsak. Ett överlevnadssystem som under rätt förutsättningar kan ta kål på allt du är. Trodde du ja..

Jag har skrikit av smärta under perioder av mitt liv. Jag har ljugit av smärta för att slippa leva mitt liv. Jag har föredragit smärta framför ett levande liv som inte stannar för något eller någon. Inte ens  för mitt liv. Och det är där tryggheten ligger! Att inget rår på livet! Inte ens min smärta!

Mantra ett: Gör livet lättare inte svårare.

Jag tränar mina händer att utföra saker som händerna har kunnat förut. Jag tränar mitt bäcken så att mina steg ska bli mjukare. Motsägelse fullt att smärtan tilltar med ökad rörlighet.. jaja, jag vet att det funkar så men ändå.. AJ va fan!!

Jag har varit med om några otroligt förunderliga händelser i mitt liv. En handfull händelser som varit så monumentalt livsbejakande att det är svårt att återge i skrift eller tal. Jag får återkomma om dessa stunder av lugn och ro..

Insomnings-mediciner gör mej trött och avslappnad. Bra! 

Hallå det ringer i telefonen svara nu!

Vid repets enda välj..

Var god och svälj..

Som historia betraktat så är väl innehållet inte så särskilt unikt. Inte heller huvudpersonens situation gör storyn köttigare. Så vad är då anledningen till att jag skriver ner detta vittnesmål om min resa till Umeå.  Jo, Umeåresan kunde leda till smärtlindring eller till och med smärtfrihet!! Smaka på den meningen.. Fri från smärta..?? 

Situationen som leder fram till min avresa till Norrland börjar på smärtkliniken på Falu-lasarett. Efter diverse försök att medicinera bort allt skit , ännu en gång, 3:e gånger för att vara mera exakt, kom förslaget om en Nutty professor uppe i Umeå som kunde bränna nerver i nacken och som det verkade, hade nått bra resultat med sin teknik.. För att göra storyn lite kortare så utelämnar jag fyra resor på natt-tåget, hotel övernattningar under seriös bedövning och förvirring. Fruktansvärt dålig information och en nonchalant inställning till procedurens mycket obehagliga tillvägagångssätt. Tre trippar till Umeå med tåg tog det för kliniken att fatta beslutet att bränna mej i fasett-lederna i nacken. Det fjärde besöket blev det sista. Efter en kort genomgång av proceduren lades jag på en bår och rullades in i ett op rum. Väl där fick jag bedövnings medel lokalt. Sen brände dom tre leder med nålar och ström. När lukten av bränd falukorv dök upp fattade jag att det var mitt kött som luktade bränt. Där efter rullades jag in i ett annat rum , fick en broschyr som handlade om ingreppet och en klapp på axeln. Sen var det över. Ligg kvar här ett tag sa syrran innan hon lämnade rummet.. Det var det sista jag såg av personalen. Där låg jag med bedövad nacke, snurrig i huvudet och ingen att prata med om vad som hade hänt.. Jag ringde en taxi som dök upp tio minuter senare. Jag var fortfarande så groggy så när jag skulle ta min väska och lägga in den i taxin vobblade jag ut mot vänstersida och ramlade omkull.. Taxi chauffören sa: - Va fan är det som händer inne där?? Det är många jag hämtar som är helt vimsiga..

Som sagt: Historien är inte unik, däremot så har jag funderat över det som hänt mej.. Proceduren kostade landstinget fett med pengar och jag har idag mer ont än jag borde.. Att bli behandlad som en produkt som inte funkar och som ska fixas, som en köttbit på en slabb är inte det jag behöver när jag hamnar vid repets ända igen.. om jag nu gör det.. Det är uppenbart att man kan tjäna pengar på människors desperation men ju fler som väljer en snällare väg än att destruktivt bränna bort smärtan möjliggör att andra metoder kan få fotfäste! det tror jag på!

Kissmy m.f.ass!